Väljer faktiskt att inte lägga ut o skriva om mina rädslor. Känns bäst om folk inte vet om de =P. Lägger istället ut en text, skriven av Paulo Coelho givetvis som handlar om rädslor.

”Därefter började rösten, som identifierade sig som denna världens furste, den ende som kände till vad som skedde på jorden, visa honom människorna omkring honom på stranden. Den förträfflige familjefadern höll på att packa ihop sakerna och hjälpte barnen att sätta på sig varmare kläder och som skulle vilja ha en affär med sin sekreterare, men var livrädd för sin hustrus reaktion ifall hon kom på honom. Kvinnan, som skulle vilja arbeta och vara oberoende, men som var rädd för mannens reaktion. Barnen som skötte sig väl, av rädsla för bestraffningar. Flickan som satt ensam framför ett soltält och läste en bok och som låtsades oberörd, medan hon i själen var livrädd för att förbli ensam resten av livet. Killen med en racket i handen som tränade sin kropp och som fasade för att behöva leva upp till sina föräldrars förväntningar. Servitören som serverade tropiska drinkar till de rika gästerna och som var livrädd för att han när som helst kunde bli avskedad. Den unga kvinnan som ville bli dansös men som läste till advokat för att hon var rädd för vad grannarna skulle säga. Den gamle som inte rökte och inte drack och sade att det fick honom att må så mycket bättre, när i själva verket fruktan för döden hela tiden susade som vinden i hans öron. Paret som joggade i vattenbrynet, med ett leende på läpparna och fruktan som de dolde inom sig som sade att de snart skulle vara gamla, ointressanta och onyttiga. Mannen som stannade sin motorbåt framför alla människor och leende och solbränd vinkade in till stranden och som ständigt var livrädd för att förlora alla sina pengar över en natt. Hotellägaren som betraktade hela den paradisiska vyn från sitt kontor och försökte se till att alla var glada och belåtna och som krävde yttersta noggrannhet av sina ekonomer, med skräcken i hjärtat för han visste att hur ärlig han än var skulle statstjänstemännen alltid kunna upptäcka vilka brister de ville i räkenskaperna.

Fruktan bodde i var och en av alla människor på den vackra stranden, denna andlöst sköna kvällning. Fruktan för att bli ensam, fruktan för mörkret som befolkade tankarna med demoner, fruktan för att göra något som låg utanför manualen för gott uppförande, fruktan för Guds dom, fruktan för folks kommentarer, fruktan för lagen som straffade minsta felsteg, fruktan för att satsa och förlora, fruktan för att vinna och tvingas leva med andra avundsjuka, fruktan för att älska och bli ratad, fruktan för att begära löneförhöjning, tacka ja till en inbjudan, fara till okända platser, inte kunna tala främmande språk, för att inte kunna göra intryck på andra, bli gammal, för att dö, bli uppmärksammad för sina brister, inte bli uppmärksammade för sina kvalitéer, inte bli uppmärksammade vare sig för sina brister eller kvalitéer.

Fruktan, fruktan, fruktan. Livet var ett skräckvälde, skuggan av giljotinen. ’Jag hoppas att detta gör dig lugnare’, hade han hört djävulen säga. ’Alla lever i fruktan. Du är inte ensam. Den enda skillnaden är att du redan har gått igenom det svåraste, det du mest fruktade blev verklighet. Du har inget att förlora, medan de som är här på stranden lever med skräcken vid sin sida, somliga mer medvetna om det än andra, några försöker blunda för den, men alla vet att den finns där och att den förr eller senare kommer att ta dem’”

~Paulo Coelho – Djävulen och fröken Prym~