Älskade lille Cocos <3

Ville göra ett inlägg till vår lille Cocos, eller egentligen mer riktad till min mamma! Meningen var för ca 3 år sen att jag skulle flytta och då ville mamma ha en liten hund för det annars skulle bli lite ensamt när pappa jobbade. Hon tyckte att briarden e ju fina o trevliga men starka, väldigt starka både mentalt o fysiskt. Fanns då en mindra variant så det blev en liten schappe. De var o hälsa på henne o några veckor senare så var jag o mamma upp o hämtade hem henne.
Underbar liten valp. Tänk om alla valpar hade varit så, shit vad skönt det hade varit. En valp som i stort sett var rumsren när hon kom hem, bets inte så mkt o bara var helt perfekt! Men hon hade såsmåningom lite andra problem. Cocos var nämligen väldigt osäker o rädd för människor, bilar och hundar. Det visade hon helt naturligt genom att göra utfall - o tänk vad bra. När hon gör utfall så försvinner ju bilen, människorna kommer ju inte fram o ägarna till hundarna tar de i från henne. Hon vinner ju hela tiden på sitt beteende vilket gör att hennes utfall och osäkerhet växer. I utfallen då blockeras hon och blir väldigt svåråtkomlig.
Först gick vi på valpkurs på bruks utan någon större förbättring.
Sen blev det en massamassa besök på Hand med hund. Fick inte den hjälpen vi behövde där iheller.
"Är det nån som kan hjälpa er så är det Jeppe Stridh". Vi/Mamma änmälde till kurs hos honom. Gick där 8 gånger tror jag. Väldigt bra övningar hade han men hans ryck o slit i kopplet passade inte oss men nu har vi egna erfarenheter om honom.
Provade en "metod" som kallas Amichien Bonding. En metod som jag tror mkt på om man börjar med det när man har en valp. Funkar säkerligen även när man redan har en hund med ingrott problembeteende men det tar tid. Lång tid.
Sen bokade vi en tid hos Jan Gyllensten. Han som har hjälpt oss med Cocos mest. Han hjälpte oss att komma in i hennes bubbla på ett bra sätt och kunna bryta henne. Även när det ringer på dörren så har vi 2 hundar som sitter som ljus - helt underbart.



"Cocos <3!"

I 1½ år så sov Cocos i stort sett bara på natten, de resterande 16 timmarna så hade vi en hund som sprang, fram o tillbaka, kollade till alla, o kunde absolut Inte koppla av, inte ens i sitt hus. Vi hade en hund som Aldrig låg på sidan o kopplade av. Vi trodde aldrig det skulle gå. När hon väl låg ner så så fort vi bara andades tyngre eller rörde oss liite så for cocos upp o började trava runt i huset igen. Jag vill inte veta vad hennes vilopuls låg på där. Stackars hund - vilket krig det borde varit för henne inombords.
Efter varje promenad så grät mamma för att det gått så dåligt. Kunde inte gå en promenad utan utfall - minst ett. Mamma mådde så dåligt o det var ofta bråk o diskussioner här hemma. Vi skämdes för hennes beteende. Vi kunde inte stanna o prata m folk vi kände i byn. När vi fick möte vände vi. Vi kunde inte ta hem folk till oss för hon betedde sig illa. Det blev att hon hindrade oss väldigt mkt med vad vi ville göra. Hon kunde inte följa m på ex bilträffar eller när vi skulle på andra ställen utan Cocos styrde vad vi kunde o inte kunde göra.



"Vår underbara o pigga schappe!"

MEN!

Det är snart bara ett minne blott! Nu för tiden går mamma promenader i byn - ja var som helst utan några utfall. För absolut vara beredd hela tiden men vi kan stanna o prata med folk o inga utfall alls mot bilar längre. Hundar är det vi kämpar med fortfarande som är lite kvarstående problem men skam den som ger sig!
Nu kan mamma komma hem nästa lessen efter en promenad för att det går så bra. O vem hade kunnat tro att Cocosnöten skulle kunna ligga på sidan, vi kan krypa fram till henne o gosa in huvudet o bara mysa med henne o hon Ligger kvar. Låter kanske inget speciellt men för oss e det enorma framsteg! Alla småsmå saker räknas för oss. Från att varit så lessna så att avlivning varit ett alternativ till att vi nu bara har en liten tokhund kvar. Fler o fler folk kan klappa henne - dock bara utvalda! Folk kan komma hem till oss men då råder det strikta regler. Följs de kan Cocos vara ute hos oss men gör inte folk som vi säger måste vi tyvärr stoppa undan henne för att undvika att halka ner på vår långa väg som vi nu kommit. Hon kanske inte kommer bli helt "normal" men det gör inget! Hon skakar inte alltid i bilen nu när vi ska åka, bara ibland. Jag har haft henne med till skogen utan mamma o m Kimba o det går jättebra! Veterinären går också bra utan att vara alldeles för rädd. O Cocos kan till o m stå o lukta när folk passera, dock på ett lite längre avstånd men ändå! + att svansen är i stort sett alltid avslappnad nu på promenaderna!!



"Mamma o Cocos <3!"

Så Mamma. Nu är Cocos 2½ år och de sista månaderna har Cocos utvecklats mkt på. Både m hennes problem o mentalt. Hon har lugnat sig betydligt. Du har gjort ett superjobb m våran lilla Cocos. Ville bara du o alla andra ska veta det! Så mycket som Du o vi i familjen har kämpat o nu äntligen börjar det mesta gå bra och Cocos är inget monster längre :) Det har varit värt all tid o energi för roligare hund än henne får man leta efter.


Kommentarer
Postat av: annsofi

Vilken resa ni har gjort! Din mamma kan med rätta vara stolt över sin schappetjej. Och sig själv också!

2011-01-16 @ 20:30:28
URL: http://setterfnatt.wordpress.com/
Postat av: Mamma

Nu sitter jag här och gråter, tusen tack för allt fint du skrivet. Men utan er min underbara familj, så hade jag aldrig lyckats. Tack för att ni finns här för mej och Cocos.

2011-01-16 @ 21:50:31
Postat av: Karl

Tänk om fler familjer var så fina tillsammans som ni =)

2011-01-17 @ 01:57:33
Postat av: Anna o Pelle

Pamela! Både du och din mamma har gjort ett så fint jobb med Cocos! Å ni har varit så starka och provat er igenom metoder tills ni hittade det som passade er och Cocos. DET är det inte många som bryr sig om. Hejja er!!!

2011-01-18 @ 21:26:32
URL: http://pelleerovraren.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0