Min stackars mamma som fick ta hand om ”odjuret” under hela dagen då jag var i skolan. Så sliten hon såg ut under Kimbas första år. Jag åkte vid 7.30 på morgonen och kom hem runt 16- tiden och sen var Kimba min. Om vi skulle få henne o kissa, vi gick ute på gräsmattan länge, länge och inget hände, sen hann vi bara in på mattan som ligger innan för dörren DÄR satte sig hon o kissade. Underbart. Ibland så kämpade jag som tusan att ha EN kissfri dag inne. Vaktade henne hela tiden och när det började närma sig kvällning och vi hade klarat det så lät jag henne lukta runt i huset (vilket hon fick alltid annars också men mig som släptåg efter sig). O när jag då tänkte att nu får hon lukta runt själv fast jag såg henne hela tiden så satte hon sig ner o kissa. Pappa var inte den snällaste då utan kom med kommentaren ”Ja, så gick det med den kissfria dagen…. Haha”. Pappa var lite emot att jag skulle köpa hund eftersom Kelly hade varit mestadels hans hund, eller det var han som hade haft huvudansvaret med mat, promenader, veterinären osv. jag tog han bara på kissepromenad när jag kom hem från skolan. Så pappa visade väldigt bestämt och halvt elakt att han inte tänkte lyfta ett finger för min hund.



"Fine lillfluff <3!"

Jag hade även kompisar som inte ville komma hem till mig under den tiden. O jag ville inte heller ha hem någon för det var ganska påfrestande att hela tiden höra om hur jobbig hon var, så mycket hon bets och att hon inte sover och tar det lugnt med mera.

Så hennes valptid var inte den roligaste och under det första året så ångrade jag väldigt mycket att jag blivit med hund. Flera gånger fick jag tänka på dikten ”Din hund” som Anders Hallgren skrivit. Där skrev han att, det är inte hunden som bestämt sig för att komma till mig utan det är jag som bestämt mig för att skaffa hund. Den meningen har jag funderat väldigt mycket på, att det var jag som ville att Kimba skulle bli min. Det har hjälpt mycket och det fick även mig att tänka lite på att nu tusan ska jag klara detta. Det är en stor utmaning som jag gett mig in på och jag SKA klara detta. Med den inställningen har jag kommit långt.



"Hittar en del sovbilder men de e fåååå!"

Det är hemskt att nu i efterhand när jag kolla på bilder och speciellt filmer från den tiden så blir jag så ledsen för att jag inte tyckte hon var söt. Jag såg henne som ett litet monster som nästan höll på att splittra vår familj. Så nu när jag kollar på bilder så hade jag ju världens sötaste valp, som jag ångrar att jag inte kunde njuta av när den tiden var.

Jag gick på kurs efter kurs på bruks med henne. Jag ställde även ut henne. Vi fick inte så bra resultat men hon var ju min fina ändå och jag tyckte det var kul att komma ut och kolla på andra briarder och prata med ägarna.
När första kursen var slut anmälde jag mig direkt till nästa o sen nästa o sen nästa… Nu har jag gått många kurser med henne och i höstas gick vi äntligen vår efterlängtade agilitykurs som hela tiden blivit uppskjuten.



"Underbara lilla hund. Tänk att du har blivit så trevlig nu :)!"

Hösten/vintern 2008 var inte så skoj. Då en dag började Kimba halta o när hon haltat i 1 vecka ringde jag till veterinären och fick en tid nån dag senare och hon kände och klämde på henne och sa att det var en korsbandsskada. Vi fick utskrivet rimadyl i 10 dagar. Efter de 10 dagarna så började hon halta efter 2 dagar och då var det bara att ringa veterinären Igen. Nu röntgades hon och hon höll fast vid att det var en korsbandsskada och nu fick vi rimadyl till 14 dagar och bara ut o kissa o bajsa sen in igen. Vi kopplade till o m av ringklockan så den inte skulle höras och det var absolut vila. Sen tog det 1 månad efter de 2 veckorna då jag slutat m tabletterna o vi fortfarande var under lugnt tempo så började hon halta IGEN! Så nu bestämde jag mig att söka annan veterinär. Då berättade jag inte att jag redan sökt utan ville höra ett andra uttalande och de körde på korsbandsskada de också men han remitterade mig till sjukgymnast till Malmö djursjukhus och nu skulle vi även gå på rimadyl i 20 dagar.
Sen kom jag till djursjukhuset o skulle gå på treadmill och pratade med henne en massa och hon sa att eftersom korsbandet inte gått av utan ”bara” tänjts ut så skulle Kimba aldrig få leka med någon hund och hon kom aldrig till att få springa lös igen. Då började jag tänka massor. Vad är det för liv för en duracellkanin som Kimba att bara gå på koppelpromenader framöver??? Inte värdigt tyckte jag. Så jag sökte mig till djursjukhusets ortoped och fick en tid hos honom. Det första han frågade var om det verkligen var en korsbandsskada. Vad vet jag svara jag. Jag har varit hos 2 olika veterinärer och båda har hittat det men jag är ingen veterinär så jag har ingen aning! Då frågade han om han fick göra en egen bedömning. O visst fick han det, han fick göra vad han ville för jag ville ha min Fluff frisk o lycklig! O det tog 30 min att konstatera att det Inte var en korsbandsskada som vi trott i 5 jäkla månader utan en knäledsinflammation. Så hon fick en lokal spruta i knäleden och 2 veckor senare kunde jag börja ha henne lös!
Därav blev min träning o agilitykurser uppskjutna.



"I denna stund så hade jag ingen aning om att vi nånsin skulle få ett LP 1!"



Men min träning med Kimba ledde till att jag så småningom började tävla lite smått. I början gick det inte alls bra men med tiden så kom mitt efterlängtade LP 1. 2 veckor efter blev vi även klubbmästare i briardklubben uppe på Bäst I Väst. Det var en häftig upplevelse.

Nu i år är mina planer att ta vårt LP 2. Jag har även anmält oss till ett freestyleläger i sommar som jag ser väldigt mycket fram till. Ska även komma upp i avancerad klass i rallylydnaden + vara med på klubbtävlingen i oktober på klubben i agility!




"Vet inte hur jag hade mått om jag inte skaffat dig. Du har gjort mig så glad <3!"