Det var en gång…

Det var en lördag för 4 år sedan. Rättare sagt den 16 januari 2006 då vi tyvärr fick ta det tragiska beslutet att låta vår 13-åriga goldenkille somna in. Han hade varit helt underbar alltid, inga problem, alltid lös, kom alltid när man kallade o han var hur snäll som helst. Han hade fått gå på metacam de 3 sista åren eftersom han var gammal o stel i sina ben men det funkade hur bra som helst och han levde bra som vilken hund som helst. Hade han varit en människa så hade han varit en dvärg eftersom hans kropp tillverkade för lite tillväxthormoner. Men eftersom hundar inte kan vara dvärgar fick han hela sitt liv leva på levaxin för att förse hans behov. 6 tabletter varje dag i en leverpastejbit. Men när han en dag gnydde av smärta när han skulle resa sig, lördagen den 16 så fick vi åka in och avliva honom. Det kändes jobbigt men samtidigt var det hans tur för han var gammal och hade haft ett bra
liv.



"Vår gamla Kelly!"

Mitt liv blev ganska tomt efter honom. Även han var en hund som bara fanns där i 13 år så märkte man inte det förrän han gått bort. Varje gång man skulle ut i garaget så knackade vi eftersom han låg alltid där ute för han var så varm, o han låg alltid utanför dörren så vi knackade så han skulle hinna resa sig och vi kunde öppna dörren. Massa såna småsaker hängde kvar längelänge efteråt och tomheten efter honom var enorm.

 Jag började då leta på blocket efter hundar. Där fanns ju mängder av sötnosar och man ville ha allihop och kunde ju inte hitta nån favoritras. Jag började så smått tjata på mina föräldrar att jag ville skaffa hund men svaret blev ett blankt nä. ”Här kommer aldrig in en hund till i detta hus”, ”Jag har dammsugit 2 ggr/dag i 13 år, nu får det räcka”. Men envis som man är tjatade jag lite till och efter 2½ månad lät det, ”Om här ska in en hund så ska den inte fälla”. Då jag började leta som en gnu efter hundar som inte fällde. En dag såg jag en sån vacker bild på en hund som hade fått valpar och jag läste mycket om den och det lät bra.




"Tjabo - Kimbas pappa!"

När mamma en dag körde mig till tåget i Svedala så såg jag en kvinna komma gåendes med en bearded collie så sa jag till mamma att där finns en annons på en liknande hund på blocket varpå mammas kommentar var ”Inbilla inte mig att en hund med så mycket päls inte fäller. Det är mer än vad Kelly hade”. Då hoppade jag snabbt ut o sprang i fatt kvinna och pratade med henne en stund, främst om de fällde och sen gick jag tillbaka till mamma och rapporterade.

Jag åkte till skolan och när jag kom hem och jag, mamma och pappa satt och åt frågade pappa mig, ”vill du ha en tik eller hane?”. Fundersamt kollade jag på mamma o svarade att tikar e nog lättast så en tik hade jag ju valt. Då sa mamma att hon hade varit inne o kollat på annonsen och läst massor om briarden och det lät bra.

På kvällen ringde mamma och pratade med uppfödaren. Vi hade skrivit ner massor utav frågor och bla så ville vi veta vad valparna hette i kennelnamn och då var det speciellt ett namn vi föll för, Desert Rose. Vi tyckte det var så vackert. På helgen åkte vi och kollade på valparna. 7 stycken fåntrattar kom och välkomnade oss och där var främst en som jag föll för. Den som var störst och mest busig och mest aktivast och hon som la sig ner och kopplade av sist, men som kunde koppla av. Hon var hos mig hela tiden o bets o busade som bara 5 veckorsvalpar kan. Innan vi skulle åka så frågade hon om jag ville bestämma mig eller höra av mig och lämna besked. Jag sa att jag ringer tillbaka dagen efter och lämnar besked för där var kanske saker vi ville prata om som man inte gör öppet när uppfödaren är där med intryck osvosv. Så innan vi gick därifrån o jag pussade valpen hejdå så frågade jag vad hon hette som nu hade blivit min favorit och det var just Desert Rose. Det var alltså meningen att hon skulle bli min. Då sa jag att jag inte vill tänka utan att jag Ska ha henne. Alla tecken var med oss.



"2:a ggr vi var och kollade på henne!"

Då började den eviga väntan. Det var ju TRE veckor tills min blomma skulle komma hem. Jag letade namn och letade namn och uppfödaren hade skrivit ut en lista på australiensiska ord. Uppfödaren e nämligen från Australien och alla hundarna var döpta efter röda (fawn) saker från Australien. Desert Rose är en blomma som är så vacker. Då hittade jag ett ord som på engelska betyder ”bush fire”. Och då hade jag hittat namnet, kunde inte bli bättre och så döptes hon till Kimba o jag var så glad. Under dessa 3 veckorna jag var tvungen o vänta så hade jag turen att malmös internationella utställning var så jag och mamma åkte in där och jag shoppade loss. Köpte allt och lite till som man behövde till en valp.

Sen kom ju den stora dagen då jag och mamma skulle och hämta henne, min första egna hund! Åhh vad spänd/nervös och lycklig jag var! Vi körde ner till Veberöd och jag hade tagit med hennes halsband o vårt nya koppel som jag hade köpt och när vi kom dit möttes vi av en massa valpar men som vanlig (även de 3 andra ggr jag var och hälsade på) så kände Kimba igen mig och allt kändes så bra. Vi skrev på en massa papper och sen begav vi oss hem igen.

"Denna lilla goding m dessa vackra valpögon som jag inte märkte av hur söta de var förrän nu i efterhand!"


Hemresan gick bra. Kimba var så duktig och det gick bra när vi kom hem. Det var då allt började.
Vet inte om Kimba var – One of a kind eller briarden är så som valpar eller valpar var så generellt. Men jag hade ju träffat såå många valpar tidigare. Hon var så aktiv hela tiden. När jag tänker tillbaka på hennes valptid så kommer jag inte ihåg att hon sov så mycket. Nu gjorde hon säkert det mer än vad jag kommer ihåg. Men vi gick o la oss 23 o vid 5 så väckte hon mig o då var det fullt ös, från morgon till kväll. Jag hade en madrass liggandes i köket som jag kunde vila på när Kimba väl sov. Men så kanske jag satt vid köksbordet o pluggade o när Kimba väl bestämde sig för o vila så smög jag bort till madrass och det märkte givetvis hon, och då skulle minsann inte min dam sova.

Folket i skolan frågade mig hur jag mådde och hur jag hade det hemma för nästan dagligen hade jag stora rivsår vid mina handleder. Då var min piraya i farten. Ibland hade jag även sår i mitt ansikte. Jag gick på bruks redan sen hon var 9 veckor gammal och även där var ju en del valpar men ingen som Kimba. Vi skulle göra lite avslappning i början, jo alla utom Kimba. Som hon bet i mig o höll på. Det var verkligen inte lätt alls.



TO BE CONTINUED...